(Denna text är i stort sett fritt översatt från den intervju som CNN gjort med Susanne Jansson i Phuket, Thailand, i juni 2011)

Susanne Jansson - en av världens största hjältar!

När Sydostasien skakades av en kraftig jordbävning och tsunamin 2004, satt Susanne Janson som limmad vid sin TV i Stockholm.

Hennes två döttrar - 14-åriga Eleonor och 12-åriga Josefin - var just då på semester i Thailand med hennes ex-make och hans nya familj, och hon hade inte hört några nyheter var de befann sig, eftersom alla telefonlinjer var opålitliga.

Med en sådan brist på information, tog det inte lång tid för Susanne och hennes partner, Hans Forssell, att hoppa på ett plan.
     — Jag var så säker på att när vi kom till Thailand, skulle jag ha ett textmeddelande om att jag kunde komma hem eftersom vi missade varandra i luften.
     Susanne Janson minns vad hon fick veta: "Tyvärr, det finns inte något sådant meddelande..."

När Janson och Forssell kom till Khao Lak, staden hennes döttrar hade befunnit sig i, insåg de att detta hade varit ett av Thailands värst drabbade områden.
     — Det fanns inget kvar ... allt hade försvunnit.

Så småningom hade hon att möta en tragisk verklighet: att hennes döttrar hade omkommit tillsammans med sin far och tre andra medlemmar av hans familj.
     — När jag insåg att jag inte skulle föra dem hem levande, ville jag dö, säger Susanne, nu 47 år gammal.

Djupt bedrövad, och helt utan intresse av att återvända till sin svenska reklamkarriär var Susanne förlorad. Men hon berättar gärna om allt stöd som erbjöds henne av det thailändska folket i denna tid av ömsesidig kris. Så när hon läste att ett thai-svenskt par hon mött planerade att bygga ett hem i Phuket för barn som hade förlorat sina familjer i tsunamin, bestämde hon sig för att hjälpa till:
     — Jag kände en stark samhörighet med det thailändska folket. De hade lidit så mycket mer än jag. Här fanns människor som förlorat barn, hem, allt – men de var ändå oerhört starka. Deras vänlighet mot mig var så fantastisk att jag ville ge något tillbaka.

I mars 2005 återvände Janson och Forssell till Thailand som volontärer på barnhemmet, och under 2006 gjorde de sin vistelse permanent. De sålde sin svenska lägenhet och blev ledare för barnhemmet Muang Mai, ett vårdhem som hittills har hjälpt mer än 100 barn.

Under det första året fokuserade anläggningen på barn och familjer som var direkt drabbade av tsunamin. Men allt eftersom anhöriga återförenades efter tragedin, flyttade de ursprungliga hjälpmottagarna och barnhemmets uppdrag utvecklades.

Oavsett vad det svenska benämningen ”barnhem” innebär, anser Susanne att anläggningen inte är ett barnhem i traditionell mening.
     — Det är ett hem för barn och familjer med uppenbara behov, säger hon. Vi vill inte bara hjälpa barnen. Om vi kan hjälpa ett barn genom att hjälpa mamma eller mormor, och se till att hålla dem samman, är det ännu bättre än bara hjälpa barnet.

Alla barn på barnhemmet kommer från svår fattigdom, och de har ofta fått utstå övergrepp, kriminalitet eller försummelse. De flesta har ingen att söka sin hjälp och sin trygghet hos. Det är därför Susanne Janson kämpar så hårt för att hålla samman familjer.

Barnhemmet härbärgerar för närvarande 24 barn, en mor och en mormor, som får daglig successiv vård.
     — Kärlek är det första de behöver, säger Susanne. Det andra är mat och därefter kommer skola och utbildning.

Susanne Janson och Hans Forssell har lärt sig att tala thailändska ganska bra och med hjälp av sin thailändska ledare, med smeknamnet Wow, kämpar de för att ge barnen ett riktigt, kärleksfullt hem med kärlek, hushållssysslor och läxor som hör ihop med ett bra familjeliv.
     — Vi vill vara så nära en familj som möjligt, säger Susanne. Naturligtvis kan vi inte göra det så komplett som vi skulle vilja eftersom vi är en väldigt stor familj. Men när allt känns bra, är vi lyckliga tillsammans. Om något dåligt händer gråter vi tillsammans. Det är viktigt när man arbetar med barn – inte så mycket hjärna, men massor av hjärta!

Utbildning är också en viktig del av barnhemmet, som finansieras av välgörenhetsorganisationers, stiftelsers och privatpersoners donationer. Susanne ser till att en lärare besöker barnhemmet för att handleda ungdomar som behöver extra stöd.
     — Vi kan inte bestämma vad de ska göra med sina liv, säger hon. Men genom att hjälpa dem med utbildning, hoppas vi att vi kan hjälpa dem att göra egna val.

I juni 2011 passerade barnhemmet en viktig milstolpe. Fame, en tonårig pojke som har bott på hemmet sedan 2006, började studera vid college. Efter att pojken hade klarat sitt inträdesprov, hittade Susanne ett svenskt familjeföretag som var beredda att sponsra hans studier. Hon är spänd inför vad det kommer att betyda för pojkens och för de andra barnens framtid i hennes vård.
     — Vi hoppas kunna hjälpa de andra barnen förstå att de faktiskt kan påverka och förändra sina liv, säger hon.

Medan Susanne Janson har skapat sig ett nytt liv och ny familj i Thailand, har äntligen de troliga kvarlevorna av hennes döttrar hittats i Khao Lak. De båda flickorna finns alltid nära i hennes sinnen:
     — Jag tror att jag känner mig närmare dem här än jag gör i Sverige. Jag vet inte varför, säger hon. Jag tänker på dem varje dag. Mina döttrar älskade livet. Och jag har velat visa dem att jag skulle klara att överleva det här. Och om jag dessutom skulle kunna hjälpa mina nya barn att älska sina liv, kom det åtminstone en bra sak ur allt detta.

* * *

Vill du också engagera dig?

Kolla in barnhemmet Muang Mai’s hemsida www.barnhem.org och se hur DU kan stödja Susanne och hennes stora viktiga familj.

Tillbaka